Svår väg in i svenska samhället

– Det som är slående är den starka känslan av isolering som många känner. Där tycks Sverige sticka ut jämfört med många andra länder, säger Måns Lundstedt, projektforskare vid Malmö universitet.

Måns Lundstedt är tillsammans med kollegan Nahikari Irastorza forskare inom det EU-finansierade Horizon 2020-projektet "Whole-COMM: Migrant Integration in Small Communities". Projektet analyserar hur små och medelstora samhällen mött de utmaningar som uppstod i spåren av den ökade invandringen omkring 2015. Syftet är att hitta förslag på lösningar som engagerar hela samhället i integrationsprocessen, och som ska kunna användas i många olika länder.

Den sociala dimensionen av att komma till Sverige

Genom fokusgrupper och intervjuer med migranter som bott olika lång tid i Sverige har Måns Lundstedt undersökt den sociala dimensionen av att komma till Sverige. Här representerat av orter i Skåne, Blekinge, Jönköping, Dalarna och Gävleborg. Människornas berättelser visar att positiva integrationserfarenheter är nära kopplade till skapandet och upprätthållandet av meningsfulla sociala band på tre arenor: i skolan, i det civila samhällets föreningar och i synnerhet på jobbet. I dessa sammanhang kan migranter förbättra sina språkkunskaper, hitta kopplingar till annan och bättre sysselsättning och få en starkare känsla av tillhörighet i det nya samhället.

–  Det är väldigt ovanligt att det skapas kontakter på till exempel lokalbussen eller i grannskapet. Det är inte främst rasism utan snarare likgiltighet de säger sig ha mött när de kommit hit, säger Måns Lundstedt.

Svårt om man är helt utan kontaktnät

För de migranter som helt saknar kontaktnät i Sverige ställs det alltså mycket höga krav på uthållighet, på den egna personligheten, och på att inte låta sig brytas ned av motgångar. Bland intervjupersonerna fanns flera som redan hunnit starta flera företag, som insisterat på att bjuda hem grannar, lärare och medarbetare, och som fortsatt söka arbete trots uppenbar diskriminering.

Det är inte främst rasism utan snarare likgiltighet de säger sig ha mött när de kommit hit

Måns Lundstedt

För många av de migranter som tagit sig in på någon av de olika arenorna visar sig snabbt nya barriärer: ensamarbete, tidsbegränsade kontrakt och arbetsplatser utan kontakt med personer som bott länge i Sverige, gynnar inte social integration. Och integration i skolan gäller mest migranter som kommit i hit ung ålder. De som kommit som tonåringar uppger att de möts av samma likgiltighet som i det omgivande samhället, och få lyckas få vänner bland inrikes födda ungdomar. Inte heller föreningslivet innebär en fribiljett till långvariga kontakter, eftersom det förutsätter tid, personligt engagemang, och inte minst gemensamma intressen.

"Väldigt bister bild som målas upp"

Många av de intervjuade migranterna upplever samtidigt att den likgiltighet de upplever ”skyddar” dem från mer direkta uttryck för rasism och fientlighet. En intervjuperson säger att ”det bästa med Sverige är att trots att ni hatar oss, så säger ni inte något. Ni bara går er väg.” Många av deltagarna i studien menade också att rasism var något som hände i andra städer, på internet, och möjligtvis i riksdagen.

Måns Lundstedt betonar att det förstås också finns framgångssagor i intervjuerna, men att det i det stora hela är en ”väldigt bister bild som målas upp.”

–  Känslan av stor ensamhet återkommer. De upplever att de står och stampar på samma ställe och det är svårt att komma in i samhället. De har de sämsta jobben eller är beroende av bidrag. Det tillsammans med bristande sociala kontakter gör att folk mår dåligt, säger Måns Lundstedt.

Text: Magnus Jando