Storheten med Mumin är det lilla

Att bygga världar är ett vanligt grepp inom litteratur, inte minst inom fantasy och i barnböcker. Tove Janssons sätt att låta sina karaktärer och världar växa fram ur något litet är inte unikt, men i en nypublicerad artikel menar Björn Sundmark, professor i engelsk litteratur, att det är särskilt typiskt för hennes verk.

– Man kan se det som ett sätt att tänka om litteratur och konst över huvud taget, att kunna se det mystiska i det lilla. Det är ett sätt att återförtrolla världen, att ladda det lilla och oansenliga med värde. Det blir förtrollat, muminförtrollat! Och det är väldigt medvetet.

Återkommer i text och bild

Björn Sundmark kallar Tove Janssons stilgrepp för muminalism och pekar på att hennes förhållningssätt till det lilla genomsyrar hela hennes konstnärskap. Till exempel återkommer förstoringsglaset i hennes böcker, både i text och illustrationer.

Genom förstoringsglaset kan det som ögat, eller fantasin, inte ser uppenbaras. Lite mögel blir plötsligt en skog. Björn Sundmark menar att Tove Jansson är ett särskilt bra exempel på när konsten uppenbarar världen. Miniatyren tar inte bort något, snarare kondenserar den världen.

Man lär sig mer om hur hon arbetar men kanske också vad man själv letat efter i litteratur och konst. Det ger en rikare bild av hur litteratur och konst funkar över huvud taget.

Björn Sundmark

Storleken spelar roll

Det är inte bara ting som är små, Muminfigurernas vardagliga handlingar kan få stora konsekvenser. I Pappan och havet från 1965 är Muminpappan uttråkad och vill leva äventyrligare. Han tar därför ett jobb som fyrvaktare på en liten ö och flyttar dit med familjen. Ett tydligt exempel på en medelålderskris.

– Att de gör miniatyrer, till exempel att Muminmamman bygger en liten barkbåt, är återkommande. Tove Jansson både expanderar små grejer till något väldigt stort men det kan också vara tvärtom, något stort som beskrivs som väldigt litet. Det är något tryggt med det.

Väldigt litet

Skalan används inte bara för att skapa kontrast, att vara liten kan ha sina fördelar och vara avdramatiserande i vissa kontexter. I andra är det direkt farligt. I boken ”Det osynliga barnet” beskrivs en varelse som så liten och oansenlig att den inte har ett namn.

– Tove Jansson använde sig av många uttrycksformer men men jag tycker att miniatyren återkommer i alla. Det är fascinerande att få syn på det, det präglar även hennes vuxenlitteratur. För mig var det en nyckel in i hennes konstnärskap när jag fick syn på det.

– De flesta författarskaps popularitet dalar men Muminintresset ökar bara. Merchandise är en stor del av det och prylarna stämmer in bra så på muminalismen, man ser på designen att här är en konstnär som vet hur man gör miniatyrer, säger Björn Sundmark.

Text: Marc Malmqvist