Paula Mulinari #25

Jag hatade att läsa. Min största panik i skolan var högläsning. Brukade sitta och försöka lista ut, och ofta misslyckas med, var de skulle be mig läsa. Så läsning var inte något njutbart för mig. Jag är gammal och jag antar att om jag gick i skolan nu skulle jag fått en diagnos.

Mina föräldrar var mycket läsande människor så tanken att en av deras ungar inte kunde detta skapande en viss panik, så de skrev in mig på en bokklubb när jag var typ 15 år. Där fick jag en bok, vars namn jag inte minns, men minns att jag läste den. Tror mest jag läste för att det fanns romantik och typ en gnutta av sexuell beskrivning. Så för mig tog det ett tag innan jag läste, ingen slukarålder. Men sen blir jag dumpad, och detta var innan Netflix, och det var sommar i Lund, och det är öken när det är sommar, och jag var ensam och övergiven. Då kom min pappa med två böcker, Sjöwall & Wahlöö, Polis, polis, potatismos, och James Baldwins, The Fire Next Time: jag slukade båda, och han fortsatte att ge mig böcker från båda. Han räddade inte bara min sommar utan gav mig insikten av att böcker kunde fylla en med de djupaste av kunskaper, med de vackraste av språk, det våldsammaste av vår värld och de ömmaste av mänskligheten, men också att som med deckare erbjuda mig en mental flykt, om än kortvarig. Där bland döda människor, poliser och mordgåtor, slapp jag fundera över att jag blev dumpad och istället fundera över vem mördaren var, en ofta mer intressant fråga, som man ofta till skillnad från den andra kan få ett svar på.

Så nu ska jag berätta om böcker, men inte i en kronologisk eller tematisk ordning, jag är trots allt feminist, och jag har hört att vi är överkänsliga, så därför tänker jag ge er mina böcker utifrån känslor, en emotionell bokkarta.

Böcker jag läst när jag blivit:

• dumpad
• behöver tänka på allt annat än mitt eget liv för det orkar jag inte
• inte kan sova
• eller behöver skärpa mig och sluta gnälla över mitt eget liv.

"Polis, polis, potatismos! : roman om ett brott"

av Sjöwall, Wahlöö

Jag börjar med Sjöwall Wahlöös "Polis, Polis, Potatismos" det kunde vara en annan av deras böcker i serien Roman om ett brott, för jag läste alla, och gillade alla. Samhällskritiska, och spännande, med poliser som inte är super macho, förvisso lite för deppiga och emo, men med en kritisk blick både mot polisen och mot samhället. Som i den här boken där polisen bli så upprörd på ett barn att de missar mördaren. Här finns en blick mot makten, snarare än mot marginalen. Här finns intriger som både förmår fånga människors desperation, och det systemet som skapar den, men alltid ändå med en spännande berättelse. Jag ska erkänna att jag typ läser alla deckare, även de som alla säger är superdåliga, för de skingrar mina tankar en stund, och jag gillar det.

Men sen behöver man böcker som får en att sluta gnälla, böcker som tar en ur sängen, som får en att skärpa sig lite, det finns böcker som gör det för mig, och en av dem är:

"Jordens fördömda"

av Frantz Fanon

Fanon är skoningslös, hans uppgörelse med kolonialismen är än idag en av de mest betydelsefulla. Detta är en bok som påverkat rörelsen och vår kollektiva förståelse av kolonialismens både psykologiska och materiella effekter, både för de som koloniseras och de som koloniserar. Boken konfiskeras av den franska polisen efter hans död. Fanons analyser av rasism, kolonialism, kapitalism och motstånd, kom att påverka revolutioner i hela det globala syd, men de kom också att påverka rörelser som Black Panther Party. Han utmanade och utvecklade allt från marxismen till psykoanalysen, och skrev fram ett nytt politisk kollektiv. Få har som Fanon, förmått skriva om rasismens psykologiska dimension, vad det gör med oss som människor, vad det gör med våra kroppar, med kärlek, med synen på oss själva och andra, och i samma veva synliggöra de strukturella premisserna som upprätthåller dessa strukturer. Få har som Fanon gett vissa människor hopp och andra panik. Jag läser Fanon när jag får känsla att jag håller på att tappa hoppet, att jag i stället för att bli arg över min samtid, blir resignerad och tänker skit samma, då säger Fanon: nää du, så blir det inte. Inte för att vi är överens om allt, men för att läsa honom avkrävs något av mig; att vi tar jordens fördömda på allvar.

Böcker jag läst som får min världsbild att förändras

aka böcker som mina vänner, kolleger och studenter är trötta på att jag ständigt refererar till och säger, men har du läst den här….

Så ibland läser man böcker som förändrar ens världsbild, böcker som liksom fyller en med syre, böcker som man försöker återberätta för alla man träffar så att de också ska få samma omvälvande känsla.

"Vi kom över havet"

av Julie Otsukan

Vissa böcker slår man upp och känner att man inte är samma person när man lägger ner dem, för mig var detta en sådan bok. Det är oklart vad det var som förändrades i mig, men boken är för det första skriven i vi-form, bara det, här finns inget jag, utan vi, men i det viet finns alltid jag. Det är en bok om japanska kvinnor som kommer till USA av en rad olika anledningar, med en rad olika historier och de möter en rad olika öden. Men de sammanvävs ändå av rasismen de möter, av sexismen, av exploateringen, av skam och motstånd. Det är en kollektivroman, en vi-roman, där ingen historia framträder utan många, en bok som liksom fångar hur våra liv formas kollektivt, hur vi är del av varandras liv. Det är ett mosaik av kvinnors öde, ett elastisk vi som på en gång innesluter det gemensamma och det individuellt specifika.

Om jag kom över haven var som en litterär upplevelse var nästa bok inte det. Tvärtom var det en rätt tråkig bok, tog tid läsa och det var allt för många detaljer för en person som mig som gillar svepande beskrivningar av samhälles utvecklingar, men det var boken som räddade min avhandling, så jag får ändå tacka.

"Arbete och monopolkapital : arbetets degradering i det tjugonde århundradet"

av Harry Braverman

Jag vill börja med att säga, ge inte upp. Vissa böcker är briljanta men kanske tråkiga, å andra sidan är ju vissa böcker briljanta men idiotiska. Detta är kanske inte boken som man liksom slukar, det är en detaljerad bok om hur arbetet förändras. Det är en bok som fick mig att inse att när man skriver om arbete är det centrala att fråga människor vad de gör på sina arbeten. Det är en bok som beskriver hur anställda mer och mer fråntas kontrollen över sitt arbete, och den rollen som både tekniken och företagsideologier som taylorismen, har för att skapa en process där de anställda blir allt lättare att byta ut, för de allt mer fråntas makten att ha kunskap om helheten. Den beskriver hur vi blir en kugge i ett maskineri som vi har allt minde kontroll över, medan kontrollen över vårt arbete blir allt mer omfattande. Boken kom att revolutionera analysen av arbete, för att de satte processen i centrum, för att de satte frågan om makten över arbete och tekniken i centrum. Idag är det en bok som kan läsas om, i en tid där ideologier som New Public Managment och kritiken mot den finns överallt är Bravermans bok kanske den bästa analysen av detta system och dess konsekvenser. Den kan så klart i delar kännas lite förlegad, men de finns samtidigt mycket som känns allt för nutida, i tid av gig-ekonomi, otrygga anställningar, AI, i en tid där allt fler, på allvar blir allt mer utbytbara.

Om Braverman fick mig att rikta blicken till det vardagliga, till arbetsprocessen, fick en annan bok mig att helt omvärdera det Braverman i grunden skriver om, kapitalism. Den boken är:

"Black Marxism: the making of the Black radical tradition"

av Cedric J. Robinson

Det finns böcker som tar sig an historien och skriver om den. Böcker som efter att de skrivits tvingar oss att lära om, lära nytt. Böcker som synliggör historier och rörelser som alltid funnits där, men som ändå inte skrivits fram. Böcker som delvis tvingar oss att avlära oss det vi lärt oss, och därmed ger oss inte bara ett annat sätt att se på historien, men även skulle jag säga nya möjliga horisonter. Black Marxism är en sådan bok.

Detta är en bok som skriver om hela kapitalismen historia, men också hela den socialistiska rörelsens historia. Genom att placera frågor om rasism i centrum visar Robison hur kapitalismen skapas ur, i och genom rasism och kolonialism och hur det aldrig har funnits en tid där arbetare inte åtskilts på grund av uppfattningar om deras hudfärg och kultur. Till exempel visar han att de första att rasifieras var vita irländare och judar som beskrivs som tillhörande en annan ras och därför var lämpliga för vissa sorters arbete. Men de är också en bok som skriver fram the black radikal tradition, författare som han menar på olika sätt analyserat relationen mellan kapitalism och rasism, och som också visat på behovet av att skriva om och utmana idén om vem som var de centrala politiska subjektet. De är en bok som efter att man har läst den, så ser man inte världen som man gjorde innan.

Böcker jag läser när jag betvivlar vad jag håller på med

Då och då (mer eller mindre i olika perioder) funderar jag på vad jag håller på med. Vad ska allt detta vara bra för - skriva, läsa, undervisa och gå på möten. Då tänker jag på Newmans bok:

"Working the Spaces of Power: Activism, Neoliberalism and Gendered Labour"

av Janet Newman

I den här boken analyserar Newman vad som händer när feminister, queers och antirasister tar sig in i maktens rum - universiteten, kommunerna, staten. Vad händer med de drömmarna man bär med sig, den kunskapen man har? I den här fantastiska boken beskriver Newman utifrån intervjuer med centrala feminister, i en rad olika sfärer, hur de har förhandlat och omvandlat sina arbetsplatser. Hon beskriver hur de förmått ändra saker, som synen på kunskap och på vem som är kunskapsbärare, hur de lyft in helt nya frågor och perspektiv. Men också hur svårt det varit, hur ensamma de varit, och hur segt det är. Det är en hoppfull bok på ett sätt som fångar feminismens enorma inflytande, ofta kanske så enorm att den inte erkänns, men samtidigt hur utmanade det fortfarande är. Det är en bok som fångar konflikterna som fötts i och utanför organisationerna, men också allianserna som byggts. Det är en bok som analyserar hur nyliberalismen formar de strategier som utvecklas, men också hur människor utmanar dem på olika sätt. Det är en bok som lär dig mycket om organisationer och de mekanismer som finns inom dem, men som också ger dig en känsla av allt det arbete som människor gjort för att förändra dem, och det arbete det kräver.

"Våra nya systrar : invandrade kvinnor i lönearbete och fack - studiematerial"

av Wuokko Knocke ... producerat på uppdrag av Svenska kommunalarbetareförbundet

För ett år sedan dog Woukko Knocke, kanske den forskaren som i Sverige betytt mest för mig. Redan i slutet av 1970-talet bröt hon med forskningens representation av invandrade kvinnor som offer mellan sina kulturer eller män. Hon utmanade genusvetenskapen och arbetsvetenskapen genom att placera invandrade arbetare i centrum, genom att placera deras fackliga aktivism i centrum, deras drömmar, deras vardag, mellan de obetalda och lågt betalda arbetena, mellan fackföreningar som vägrade ge dem utrymme, och deras egna politiska övertygelse om fackets betydelse. Detta är en liten bok men mellan dess pärmar öppnade sig en ny värld som för mig fångade en värld jag såg i min vardag, men som sällan beskrevs i offentligheten. Den av kvinnor som inte bara så klart arbetade, men som kom till Sverige med erfarenheter av politik, av organisering. Boken är, till skillnad från vissa här, när man börjar läsa den inte en teoretisk aha-upplevelse, men hennes böcker kom till stor del att lägga grunden för det som sen kom att bli forskning om intersektionalitet i Sverige. Den första boken om intersektionalitet skrivs till hennes ära och det är ingen slump, för hennes böcker om invandrade kvinnors vardag, och fackliga arbete, lade grunden för mycket av den intersektionella arbetslivsforskning vi idag ser. För mig är det en bok som visar på vikten av att skriva om arbete, om vardag och hur människor får ihop sina liv.

Böcker som jag bär nära mitt hjärta

Sen finns det böcker som jag läser om och om igen, böcker så fyllda av ömhet, av de skarpaste av analyser. Böcker med ett språk som får en att gråta och ens hjärna att sprängas. Böcker som man bär nära hjärtat för att de på ett eller annat sätt får det att pumpa.

"The hard road to renewal: Thatcherism and the crisis of the left"

av Stuart Hall

Ibland när jag känner mig deppig, när jag inte kan skriva, när jag får ångest för att jag är för politisk eller det motsatta, för lite av det, läser jag Stuart Hall. Han är den mänskligaste författaren, med den skarpaste analysen. Alltid öppen, aldrig dogmatisk eller moralist, men för den delen inte oklar i sina ställningstaganden. Hans analyser spänner över allt från analyser av populärkultur till analyser av Marx, de finns en Stuart Hall för varje fråga.

Han ger dig möjligheten att vara osäker och en förståelse för att osäkerheten i grunden kan vara en produktiv punkt att utforska för där finns ofta något intressant som du vill säga. Han lär oss vikten av att ta folk på allvar och lyssna, men att också vara i rörelse. Han är en kompass som man kan behöva i en akademi där det ibland kan kännas osäkert vad vi gör. Hans texter identifierar ofta komplexiteten och sprickorna inom oss själva och i samhällen. Han visar hur skört, osäkert, trögt och otydligt det sociala är, men samtidigt visar han oss att vi behöver vara i rörelse och ta ställning, att det ena inte utesluter det andra. Att läsa honom är som att prata med en vän, han vrider på saker, säger emot sig själv, funderar, låter dig fundera med honom, han stänger aldrig dörren, och därför lever han alltid vidare. För mig är han, även när jag inte rätt konkret använder honom, den person som fyller mina lungor med den friskaste av syre.

"Staten Systrarna Dikten"

av Sorin Masifi

Ibland tar man upp en bok och vet inte vad som väntar. Även om min syster sa, läs den här Paula, så visste jag inte att när jag skulle läsa den skulle jag läsa poesi som på ett så direkt och klart, magiskt poetisk sätt skrev fram exil, syskonkärlek, längtan och att förvägras den, och ändå kräva den. Här finns den livslånga längtan efter en stat, Kurdistan, som förvägrats en, som folk betalt sina liv för, en syster som dör, och drömmar med henne, och poesins, ömsom förtvivlade, ömsom hoppfulla kamp för att låta dem båda existera. Ibland är det så med poesi, att den förmår på några rader öppna upp våra mest förtvivlande känslor, sätta ord på saker som vi inte ens visste vi behövde ord till. Poesi som fyller oss med en blandning av den största av sorger, den smärtsammaste av längtan, den envisaste av kamper och den mänskligaste av drömmar. Friheten, livet och poesins förmåga att hålla dem vid liv.

Böcker som jag läser när jag drömmer mig bort

Sen finns det böcker som jag läser och drömmer mig bort. Böcker som öppnar upp horisonterna, böckerna som får mig att fyllas av hopp.

"Feminism without borders: decolonizing theory, practicing solidarity"

av Chandra Talpade Mohanty

I en tid då gränser verkar vara det enda svaret på samhällsproblemen, där migranter beskrivs som en mardröm, där flyktingars liv reduceras till en siffra över antalet döda i medelhavet, där vi alla som någon gång korsat haven funderar över om vi ska behöva gör det igen tar jag upp Mohanys bok. Den lär mig, om en feminism som tar gränslösheten som sin utgångspunkt, en bok som visar oss att det i grunden inte finns något alternativ, för allt är sammanvävt - ekonomin, politiken, våra liv, och hur vi ska ta detta som vår utgångspunkt. Hon lär oss att gränslösheten inte är någon flummig utopi, utan en nödvändighet. En bok som förmår ge dig en enastående teoretisk analys av hur världen är sammankopplad och hur det påverkar människor vardag. I likhet med många feminister förmår hon alltid röra sig mellan det strukturella och det vardagliga. En bok som befinner sig i ständig dialog med feminister, queerteoretiker, marxister, postkoloniala och centrerar de arbetade kvinnorna, och från dem öppnar sig världen. De kräver sin interkulturella gigant för att å ena sidan de mest briljanta av analyser av dagens ekonomiska politiska regimer och vad de gör med människor, och samtidigt frammana en känsla av mänsklighet, av möjlighet till förändringar, en känsla av sorg och hopp.

"Momo eller Kampen om tiden : en sagoroman"

av Michael Ende

Tänk om vi tänkte på tiden på helt andra sätt? Tänk om inte lönearbetet var det som avgjorde hur våra liv organiserades? Tänk om andra värden, som omsorg, glädje, var centrala för hur samhällen organiserade sin tid? Det kan tyckas svårt att ens föreställa sig en sådan värld, hur skulle den ens se ut? Böcker hjälper oss ibland att se det bisarra i vår egen tid och samtidigt hjälpa oss att förnimma andra. När jag var yngre läste jag boken som en hjältesaga om en flicka och hennes sköldpadda och hennes kamp mot de gråa herrarna som på ett trevligt sätt snor människors tid. Idag tänker jag att boken är kanske en av de finaste skildringarna av tid och hur den hela tiden verkar vara en bristvara för allt fler. Tiden att göra inget, eller att läsa, blir allt mer ett privilegium för de få. Kampen om tiden är idag, kanske som Ende redan då visste, central. Vårt hopp står kanske till sköldpaddor som går långsamt och lär oss att snabbt inte alltid är det bästa, och barnen, vars tidsuppfattningar alltid tycks befinna sig i strid med den dominerande.