Johan Dahlbeck #23

Barndom

"Lille Virgil"

av Ole Lund Kirkegaard

Ole Lund Kirkegaards barnböcker påminner mig lite om Roald Dahls böcker eftersom de kan vara ganska råa, inte minst i fråga om barnporträtten. Barnen i Kirkegaards böcker är sällan särskilt skönmålade men de är ofta väldigt roligt och finurligt tecknade (både språkligt och bildligt). Jag älskade att lyssna på berättelsen om lille Virgil som bor i ett hönshus (och sedan i en träkoja tror jag) och dricker lemonad. Det är både vardagligt och äventyrligt men också helt oputsat och därmed lite farligt. Kirkegaards universum är en perfekt blandning av det helt vardagliga och det helt oväntade och absurda och jag tycker om att se hur barn reagerar när de får möta denna märkliga värld.

"Den oändliga historien"

av Michael Ende

Michael Endes böcker är mycket speciella. Både Den oändliga historien och Momo är ganska komplicerade berättelser men de är så fascinerande sammansatta att jag aldrig riktigt kunnat värja mig. Jag har ofta haft känslan av att Ende gläntar på en värld som inte riktigt går att överskåda men som ändå tar sin utgångspunkt i väldigt igenkännbara situationer och scenerier. Jag älskade att lyssna när min far läste för mig och min syster och Den oändliga historien är ett särskilt starkt minne av att få sjunka in i en sällsam och labyrintliknande värld. Särskilt förtjust är jag i porträttet av antikvarien som med sällsam pedagogisk takt lämnar boken Den oändliga historien till Bastian på ett sätt som för mig verkligen sammanfattar hur böckernas magiska värld inte kan påtvingas någon utan måste erbjudas som en utmaning och en farlig erövring att försöka stjäla hem.

"Dagar i Lake Wobegon"  (Lake Wobegon Days)

av Garrison Keillor

Garrison Keillors Dagar i Lake Wobegon är inte så mycket en roman som en serie vykortslika bilder av livet på en plats i världen. Jag minns inte särskilt mycket av berättelserna men jag minns tydligt själva läsningen. Jag var kanske 13 eller 14 och vi var på resa med familjen. Varje kväll turades vi om att läsa ett litet avsnitt av boken för varandra. Jag har varken gjort det förr eller senare men det blev till ett fint minne och till ett annorlunda sätt att dela en berättelse med varandra.

Ungdom

"The Earthsea Quartet"

av Ursula K Le Guin

Le Guin är en av fantasy-genrens giganter. När jag började läsa böcker själv så läste jag ofta fantasy och jag plöjde igenom Robert E. Howards Conan-böcker och annat i den traditionen. Le Guins böcker om Earthsea stack ut därför att hjälten inte alls liknade hjältarna i de andra böcker jag läste. Det är en bräcklig karaktär och ibland är det nästan som att det skulle kunna vara en biografi från ett land jag aldrig besökt. Dessutom skriver LeGuin så vackert och det finns ett ständigt närvarande mörker och en melankoli som gör att den träffar djupare än många andra böcker i traditionen. Detta är bra böcker att läsa på tåg.

"The Autobiography of Malcolm X"

av Malcolm X & Alex Haley

Detta är ett porträtt av ett Amerika som ligger långt ifrån den bild som jag växte upp med via film och teve. En annan värld som uppenbarligen delade gator och platser med drömmarnas land. Det blev ett uppvaknande som kom att forma min bild av min egen värld där gränser ibland inte syns men där de ibland blir smärtsamt synliga. Boken om Malcolm X är också en bok om vad som händer när människor delas upp men där uppdelningen ibland göms undan och blir till en infekterad och sårig substans strax under ytan.

"Black Boy"

av Richard Wright

Jag läste Malcolm X självbiografi och Black Boy under samma period. Jag slogs av att jag kunde känna igen mig i så mycket som vi människor har gemensamt med varandra även om jag aldrig upplevt den typen av systematiskt förtryck och utanförskap som Richard Right beskriver med sådan skärpa och smärta. Vi är samma men vi är inte samma. De här två böckerna (tillsammans med Jacob Holdts råa fotobok Amerikanska bilder) påverkade mig oerhört eftersom de ruckade på fundamentet för mycket av det som jag tagit för givet som uppväxt i lilla Åkarp. Samtidigt öppnade de upp världen för mig, så det verkar som om uppvaknande och smärta hör ihop på något vis.

"The Secret History"

av Donna Tartt

Ibland gör man kanske om sin egen berättelse i efterhand. Om jag skulle drista mig till att göra det så skulle jag kanske säga att det var Donna Tartts The secret history som fick mig att söka mig mot humaniorastudier en gång. Tanken på att få ingå i den lilla utvalda skara som lever som filosof-kungar i romanen är ju väldigt romantisk men sedan slutar det ju inte så väl kanske. Spännande, romantiskt och en sådan bok som kan drabba en hårt om den dyker upp vid precis rätt tillfälle i livet. Detta var för mig vad jag förstått att J. D. Salingers Räddaren i nöden varit för många innan mig.

Musik

"Satan is Real"

av Charlie Louvin

Berättelsen om bröderna Ira och Charlie Louvin är berättelsen om en erbarmligt fattig barndom, en envis dröm om att få komma till Grand Ole Opry i Nashville och ett tragiskt slut på den drömmen när bröderna sedan slits isär.

Det är också en sällsam berättelse om hur den vackraste konst kan blomma ur den trasigaste miljö. Som barn sjunger bröderna tillsammans i kyrkan när de inte sliter på fälten. De sjunger så ofta och från så tidig ålder att de så småningom utvecklar vad som kallas för ”blood harmony.” Det innebär att deras röster växer samman och att de ibland byter stämma utan att det märks på ett nästan magiskt sätt. Det märks desto tydligare när äldre brodern Ira dör i en bilolycka och lillebror Charlie fortsätter sjunga själv. Som Charlie själv sjöng på sin ålders höst i låten om brodern Ira: ”Your voice is strong, even though you’re gone. ’Cause I still hear your part.”

Tammy Wynette: Tragic Country Queen

av Jimmy McDonough

Berättelsen om Tammy Wynette är en berättelse om när sagan om berömmelse blir till en förbannelse som slutar riktigt illa. Tammy växer upp relativt fattigt (såklart) men hon börjar spinna ihop en berättelse om sig själv som ska komma att ta henne till de stora scenerna i Nashville. Samma berättelse snärjer henne så småningom och till slut lever hon ut de tragiska berättelser som hon själv iscensatt i rampljuset. Hon blir till sin karaktär och hon blir offer för sin egen myt. Det slutar såklart illa. Men hennes sånger finns kvar och de är oerhört starka och hennes röst är omisskännlig i sin kombination av bräcklighet och urkraft. Lyssna till exempel på låten ’Til I Can Make It on My Own.

Blod eld död: en svensk metalhistoria

av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg

Detta är kanske snarast en reportagebok. Eller en intervjubok. Eller en samling krönikor med mer eller mindre samlat tema. Det handlar i alla fall om svensk hårdrock av den mörkare sorten. Mer svart än grått. Och om människorna som lever eller har levt den. Det är en samling berättelser om subkultur, om Sverige under 80- och 90-talen och om kulturella uttryck som omfamnar utanförskapen som en källa för kreativitet. Det är mörkt men det är också fyllt av ungdomlig skaparglädje. Både och, som livet…

Pedagogik och filosofi

"Ethics"

av Spinoza

Spinozas Etiken är för mig inte så mycket en läsupplevelse som en startpunkt för ett grundläggande perspektivskifte i fråga om hur jag betraktar mig själv och världen. Det har också blivit mittpunkten för mitt eget skrivande. Jag har skrivit tre böcker om Spinoza och utbildning och jag har inte på något sätt tömt ut ämnet. Spinozas filosofi är praktisk i klassisk bemärkelse. Det handlar om hur vi kan och skulle kunna leva våra liv men det gör detta mot bakgrund av en naturalism som är helt kompromisslös. Spinoza kombinerar en rationalistisk ansats med en djup etisk insikt och resultatet är att mötet med den egensinnige filosofen från Amsterdam—som avböjde en professur i Heidelberg till förmån för sitt arbete som linsslipare och vars böcker inte sällan förbjudits och fördömts som farliga och samhällsomvälvande—riskerar att ändra riktningen på de liv som hamnar i hans väg.

"Emile"

av Jean-Jacques Rousseau

Rousseaus Emile är märklig. Det är i vissa avseenden en roman, i vissa ett filosofiskt traktat och i vissa en bok om uppfostran skriven för föräldrar. Den är också bitvis väldigt rolig. Den är med rätta beskylld för att befästa stereotypa könsroller i sin beskrivning av Emiles respektive Sofies olika utbildningsbanor. Den är också märkligt träffsäker i sin kritik av massutbildning och uppfostran som fokuserar på att lära barn att bli som andra snarare än att finna sina egna vägar. Jag återkommer ständigt till Emile och tycker om att läsa den med studenter som ofta reagerar starkt (fast inte sällan på väldigt olika vis).

"Free will and illusion"

av Saul Smilansky

Smilanskys bok om illusionism är ett exempel på en bok som är välskriven och välargumenterad men som i grunden lägger fram ett förslag som jag inte köper. Därmed är den ett bra exempel på hur böcker i filosofi kan vara utomordentligt läsvärda utan att du egentligen behöver hålla med eller låta dig övertygas. Dessa böcker kan istället hjälpa dig att slipa dina egna argument i den mån de kräver en noggrannhet och ett visst mått av kritisk självreflektion av dig. Dessutom är det värt att nämna att Smilanskys bok nog är den enda filosofiska bok jag läst som börjar med en läsarvarning. Endast den som kan utstå att få illusionen om fri vilja krossad bör läsa denna boken. Svårt att inte läsa den efter den varningen… och då är det givetvis för sent att vända åter.

Mörka och sällsamma berättelser

"Blackwater"

av Michael McDowell

Michael McDowells Blackwater är egentligen en serie om sex böcker (nu samlade i en stor volym) som kanske bäst beskrivs som ”Southern gothic.” Det är ett slags släktepos med ganska subtila magiska element insprängt. Det är svårt att inte förälska sig i miljön där ruttnande herrgårdar långsamt förfaller i den tryckande och fuktiga hettan i Alabama. McDowell skriver oerhört förföriskt och hans porträtt av ett södern i djupt förfall är både romantiskt och skrämmande. Detta är en romansvit att läsa över varma sommarkvällar med iste (eller kanske mint julep) i glaset på verandan.

"The October Country"

av Ray Bradbury

Ray Bradbury tillhör en av mina absoluta favoriter när det gäller kortare berättelser. Hans berättelser handlar mer om stämningar än om händelseförlopp. Berättelsen om migrantfamiljen som i sitt sökande efter bättre möjligheter hamnar på en övergiven farm där ett nytt liv och ett nytt arbete väntar dem är isande obehaglig, men också lite fin i all sin fatalism. Jag fick den först berättad för mig när jag hjälpte en vän till min far att slå ett fält (vilket är obehagligt passande för berättelsen). Bradbury hade ett särskilt öga för det skeva i vardagen och hans berättelser har en tendens att fastna någonstans i det dolda minnet (lite som Shirley Jacksons berättelser faktiskt).

"Cold Hand in Mine"

av Robert Aickman

Den sista boken följer på samma tema som Bradbury, fast här mot bakgrund av ett England som verkar både bekant men också lite som en förvriden eller korrumperad kopia där människor bytts ut mot märkliga kopior och där små sprickor börjat uppstå i det perifera synfältet. Aickman är fenomenal på att få det helt vardagliga att verka skevt och lite ur balans. Det är meningslöst att berätta om innehållet i novellerna utan det bästa är att bara ta Aickmans kalla hand i sin och låta sig dras med i en stund av sällsamhet och obehag. Det svåra är kanske att återvända oskadd till vardagen sedan, eftersom vardagen tycks ha blivit en liten bit skevare och en liten bit märkligare än innan.